Tre fågelmöten som berörde

Som fågelskådare har de flesta av oss upplevelser från fågelmöten som sticker ut lite extra. Vill här dela tre oförglömliga närkontakter med läsaren där mötet utvecklades till ett litet drama, kanske främst ur fågelns perspektiv.

Står en vacker marskväll kring sekelskiftet vid Högsta punkten på Resö. Det skymmer och berguven hörs ropa från en holme i väster. När han tystnar försöker jag att härma några rop för att ”starta om” uven. Är noga med att hålla exakt åtta sekunder mellan ropen. Tystnad. Plötsligt kommer en mörk silhuett mot den brandröda himlen, växer i storlek till en uv som slår i en låg martall femton meter bort. Jag backar nu in i ”min egen tall,” och plötsligt får jag själv uvens ögonstorlek när uvmakan slår i en talltopp, om än ännu närmare. Tofsarna resta. Kan än idag känna kårarna längs ryggen. Efter en god stund smyger jag lätt skärrad ut bakvägen från tallen till högre skog, ropar ett par gånger och får tydligen uvparet i hasorna. När jag står på trappan till huset slår en av uvarna i granen bakom trädgården. Tvärilskna ser de då hur inkräktaren fegar ur.

*  *  *

Det är dags för fikapaus i hummerfisket den 6 november 2000. Saktar in båten utanför Kockholmen, i kanten av Kosterfjorden. Vinden har mojnat efter sydvästkuling i helgen, men fortfarande råder sjögång. En liten fågel lyfter nu från ytan framför båten och drar bort i snabb flykt. Noterar vadarflykt. Tvingas omgående ge fullgas med blicken fäst på fågeln, kaffet välter ut, och mackorna hamnar på durken. Tycker mig se ett nedslag och styr mot platsen. Jovisst! En brednäbbad simsnäppa, i vinterdräkt. Stannar upp i lovart och driver sakta mot snäppan som oupphörligt pickar på ytan med hög intensitet. Kommer så nära att relingen skymmer fågeln, hukar mig och kryper till aktern. Plötsligt kommer snäppan simmande runt motorn, intill riggen, med fullt fokus på födosök. Med lite längre armar hade jag kunnat fånga henne. Fullständigt overkligt. Tiden står stilla för en stund.

*  *  *

Kvällen den 18 juni 2011 åker jag efter ett tips om en spelande kornknarr till stranden vid Krossnäs, Överby, på gränsen mellan Tanums och Strömstads kommuner. Innanför ett stort vasshav tar strandmarken vid med högt gräs. Står på den lilla grusvägens dikeskant. Helt tyst, förutom en plågsam myggsvärm. Provar nu härma knarren och får svar direkt. Plötsligt kommer en ”brun klump” flygande snett emot mig femtio meter bort och dimper ned i gräset på halva avståndet. Fortsätter retas med små avbrott, och upptäcker hur grässtrån börjar darra, knycka och röra sig på tjugo meters avstånd. Kan följa hur fenomenet närmar sig, och slutar härma när avståndet är sex, sju meter. Det kommer ännu närmare. Jag står blick stilla när det prasslar till vid fötterna. Tittar ner och ser hur halva fågelkroppen sticker ut ur visset dikesgräs, fågeln lägger huvudet på sned och stirrar upp på mig. Blicken uttrycker: ”Va, är det så ett monster ser ut?” Några magiska ögonblick passerar, sedan skiljs vi åt och jag kan ägna resten av kvällen åt myggbetten.

Sune Westman  (jägaren som gjorde patron ur och blev skådare, och som nu tycker sig ha fått en del cred som ”papegoja”…)