Fågelmatningen i vår trädgård på Röd, Hälleviksstrand, är igång sedan någon vecka tillbaka. Talgoxarna myllrar och nötväckorna kivas. Det har knappt ljusnat ute än, ett lätt duggregn faller, men visst går det en liten brunspräcklig duva under matningen? Måste ju vara en turturduva, en sådan har ju hållit till på Orust i flera veckor nu under oktober.
Väcker sambon som också får se fågeln. Tar några fotografier genom köksfönstret och smyger ut för att få ett par skarpare bilder också. Men duvan är borta, så jag går in igen för att titta på bilderna, och slänger ut dem på Facebook. Visst är ljuset dåligt och fågeln blöt, men är den inte väldigt mörk? Och lite större än en turturduva borde vara? Nu sitter duvan i ett vildapelträd på tomten och vi ser den dunkelt, långt in i grenverket.
Diskuterar bilderna på duvan med några väldigt duktiga skådare, får kloka kommentarer om karaktärerna, och diskussionen landar i att jo, det ser definitivt ut som en större turturduva! Larmar ut den som en sådan. Försöker få fler bilder, men fågeln är påtagligt lättskrämd och sätter sig gärna bakom löv och grenar. En snabb bild från körsbärsträdet blir det i alla fall. Och lagom när andra skådare dyker upp så åker vi själva iväg på en sedan länge inbokad släktmiddag. Nå, så småningom visar sig duvan igen – till glädje för de skådare som står och spanar på och runt vår tomt, vilket bara är trevligt
Text & foto: Lotta Berg