I oktober i år tog Länsstyrelsen i Västra Götaland ett beslut om tillstånd till skyddsjakt på storskarv i förutvarande Göteborgs och Bohus län. Denna skyddsjakt omfattar 2000 storskarvar och består av två delar. En del avser skyddsjakt inom 300 meter från fiskeredskap och den andra delen av skyddsjakten ger tillstånd till skyddsjakt för personer som omfattas av länsstyrelsens tillstånd till jakt på allmänt vatten, markägare/jakträttsinnehavare och deras jaktgäster. Denna andra del av skyddsjakten är främst tillåten under vintern och det är denna skyddsjakt som Sveriges Ornitologiska Förening, Naturskyddsföreningen och Göteborgs ornitologiska förening har överklagat.   I Sverige finns två underarter av storskarv nämligen den underart som häckar här och som även kallas mellanskarv, Phalacrocorax carbo sinensis, och den underart som bland annat häckar på den norska västkusten men som till stor del övervintrar på den svenska västkusten även kallad atlantisk storskarv, Phalacrocorax carbo carbo. Den atlantiska storskarven har visats minska de senaste åren och i och med att skyddsjakten kommer bedrivas under vintern är det denna population och inte den häckande populationen i Sverige man till stor del kommer jaga. En risk finns även att storskarven förväxlas med toppskarven som är tallrik under vintern på vissa ställen utmed kusten i norra Bohuslän och som är en fågel som är fredad.   I överklagandet pekar Sveriges ornitologiska förening på att forskningsinsatser har gjorts under senare tid och inga studier påvisar någon allvarlig skada på fiskebeståndet på grund av skarv. Det påpekas även att jakten kommer bedrivas på en kraftigt minskade population (den atlantiska storskarven) och att risken är stor att jakten även kommer påverka en fredad art då det finns stor förväxlingsrisk med toppskarven.   Det tog inte lång tid innan överklagandet blev starkt ifrågasatt av Sven Gunnar Lunneryd, forskare vid SLU i en debattartikel i Bohusläningen. Han anser att överklagandet är ett hopkok av van- och feltolkningar av skarvfakta. Han påpekar problemet med att skarven har hamnat mellan naturvårdsverket och Hav och Vattenmyndigheten och hänvisar även till en studie som visar på att en storskarv åt i genomsnitt en ål var tredje vecka. Genom att räkna på hur många ålar en storskarv då äter under hela sin livslängd skulle minst mellan 30 000 och 50 000 ålar kunna räddas genom en skyddsjakt på 700 storskarvar om året och säger även att genom att räkna på liknade sätt skulle 300 000 till 500 000 torskar åtminstone tillfälligt klara sig.   I en annan debattartikel svarar Anders Wirdheim, ordförande i Sveriges Ornitologiska förenig – Birlife Sverige, på Sven Gunnar Lunneryds artikel. Han påpekar att vi har relevant data att utgå ifrån genom de inventeringar av skarv som gjorts inom EU-projektet CorMan som har visat att skarven nu minskar i Sverige. De räkneexempel som tas upp i Lunneryds artikel kan ses som ett märkligt resonemang och kan ifrågasättas då det blir vilseledande om man inte tar med tillgången utan bara räknar på uttaget. Allt uttag skulle även leda till utarmning om man på detta sätt omvandlar de fiskar som fiskätare som skarv och även andra fiskar tar till effekter på yrkesfiskets fångster. Med detta tankesätt skulle även jakt vara ohållbart. Wirdheim avslutar debattartikeln med att påpeka att vi genom skyddsjakten under vintern skulle främst påverka den redan minskande atlantiska storskarven och den fredade topp skarven, populationer som vi inte ska jaga!   Efter överklagandet får den andra delen av skyddsjakten tills vidare inte bedrivas i avvaktande på att Naturvårdsverket slutligen avgör ärendet.   Debattartiklarna finns att läsa här:   https://bohuslaningen.se/asikt/debattochinsandare/1.3603464-det-finns-goda-skal-for-att-stoppa-skarvjakten   https://bohuslaningen.se/asikt/debattochinsandare/1.3589244-naturskyddsforeningen-har-fel-om-storskarv    
Referenser: Anders Wirdheim, Sveriges Ornitologiska Förening samt Sven Gunnar Lunneryd, Säl- och skarvforskare SLU